Från den vindpinade önationen Island har ett musikaliskt fenomen spridit sig över världen, ett ljud som tycks fångat i själva landskapets karga skönhet och melankoliska ljus. Sigur Rós är utan tvekan en av de mest framträdande exponenterna för detta isländska ’musikunder’, ett band som med sin atmosfäriska och djupt känsloladdade post-rock har skapat ett helt eget universum. Deras musik är en resa, en upplevelse som ofta trotsar genredefinitioner och språkliga barriärer, och som har etablerat dem som sanna mästare i att måla ljudlandskap som berör på djupet.
Ursprung och det unika isländska ljudet
Island, en nation med en befolkning mindre än en svensk mellanstor stad, har en osannolikt rik och vital musikscen. Fenomenet har till och med utforskats i dokumentärform, som i P2 Dokumentärs ’Musikundret Island’, där man försöker förstå hur denna lilla ö kan producera så mycket nyskapande musik. Musik är, som dokumentären påpekar, närmast allestädes närvarande på Island, från en blomstrande amatörscen till internationellt erkända artister och festivaler av global kaliber. I detta kreativa klimat har Sigur Rós vuxit fram, inte bara som ett band bland andra, utan som arkitekter av ett ljud som för många har kommit att definiera en viss isländsk estetik – en känsla av rymd, stillhet och latent kraft.
Att beskriva Sigur Rós musikaliska uttryck är en utmaning. Termen ’post-rock’ används ofta, och visst finns där element av genren – de långa, instrumentala passagerna, dynamikskiftningarna från det viskande till det monumentala. Men deras musik är så mycket mer. Den är drömsk, eterisk, ofta byggd kring Jón Þór ’Jónsi’ Birgissons karaktäristiska falsettröst och hans innovativa sätt att spela elgitarr med en cellostråke, vilket skapar svävande, nästan overkliga klanger. Det är en ljudbild som ofta beskrivs som minimalistisk och eftertänksam, en motpol till rockmusikens mer aggressiva sidor. Istället erbjuder Sigur Rós en introspektiv resa, fylld av både storslagenhet och intimitet.
En avgörande del av bandets mystik och unika identitet är deras förhållande till språk. Majoriteten av texterna sjungs på isländska, men bandet använder sig också frekvent av ’Vonlenska’ (Hoppländska), ett egenkonstruerat nonsensspråk utan specifik betydelse. Detta val, att använda rösten mer som ett instrument än som en bärare av konkret semantisk mening, gör musiken universell. Det spelar ingen roll om man förstår orden; känslan och atmosfären kommuniceras direkt genom klang, melodi och Jónsis uttrycksfulla röst. Det öppnar upp för lyssnaren att projicera sina egna känslor och tolkningar på musiken. Tillsammans med okonventionella inspelningstekniker, som användandet av backmasking (att spela upp ljud baklänges), förstärks den drömlika och närmast utomjordiska kvaliteten i deras verk.
Genombrottet med en bra början
Om debutalbumet ’Von’ (1997) var ett första trevande steg in i ambienta ljudlandskap, var det uppföljaren ’Ágætis byrjun’ (1999) som blev det definitiva genombrottet och det album som cementerade Sigur Rós plats på den internationella musikkartan. Titeln, som betyder ’En bra början’ på isländska, visade sig vara profetisk och sägs ha uppstått spontant när en vän hörde den första låten som skrevs för albumet och utbrast just detta. Albumet spelades in under ett års tid, från sommaren 1998 till våren 1999, tillsammans med producenten Ken Thomas. Här tog bandet ett stort kliv framåt, musikaliskt och produktionsmässigt. Den tidigare mer diffusa ljudbilden ersattes av en rikare, mer detaljerad och orkestral palett. Jónsis stråkförda gitarr fick sällskap av en dubbel stråkoktett och andra kammarmusikaliska element, vilket skapade en ljudväv av sällan skådad skönhet och komplexitet.
Inspelningen av ’Ágætis byrjun’ sammanföll också med interna förändringar i bandet. Det var det första albumet med keyboardisten Kjartan Sveinsson, vars bidrag blev avgörande för den nya, mer orkestrala riktningen. Samtidigt blev det det sista albumet med ursprungstrummisen Ágúst Ævar Gunnarsson, som lämnade bandet kort efter releasen och ersattes senare samma år av Orri Páll Dýrason. Trots dessa förändringar, eller kanske delvis tack vare dem, blev albumet en milstolpe.
Mottagandet var överväldigande positivt. På Island sålde ’Ágætis byrjun’ platina under sitt första år, en anmärkningsvärd bedrift för ett band som tidigare haft begränsad framgång med debuten ’Von’. Men framgången stannade inte där. När albumet släpptes internationellt i Storbritannien (2000) och USA (2001) möttes det av kritikerros och fann en hängiven publik. Etablerade artister som David Bowie och medlemmar i Radiohead uttryckte sin beundran. Dave Gahan från Depeche Mode har beskrivit hur albumet fullkomligt golvade honom med sin enkelhet och återhållsamhet, ett bevis på albumets djupa inverkan och något Gahan själv vittnat om förändrade hans liv.
Musikaliskt är ’Ágætis byrjun’ ett verk fyllt av subtila detaljer och intrikata arrangemang. Här finns självreferenser, som introt som innehåller baklängespartier från titelspåret. Stråkarrangemanget i ’Starálfur’ är palindromiskt – det låter likadant framåt som bakåt. Majoriteten av texterna är på isländska, men ’Olsen Olsen’ och delar av titelspåret introducerar Vonlenska, vilket skulle bli ett ännu mer centralt element på senare album som ’( )’. Även det ikoniska omslaget, en skiss av ett foster ritat med kulspetspenna av Gotti Bernhöft, bidrar till albumets unika aura. Som en fotnot till albumets närmast mytologiska status kan nämnas att bandet själva limmade ihop de första CD-omslagen, vilket enligt uppgift ledde till att en del skivor blev ospelbara på grund av limfläckar – en charmig, handgjord detalj i historien om detta mästerverk som fortfarande är ett eftertraktat samlarobjekt på vinyl.
Kärnan i Sigur Rós universum
Centralfiguren i Sigur Rós är utan tvekan Jón Þór Birgisson, eller Jónsi som han allmänt kallas. Hans särpräglade, nästan androgyna falsettröst är omedelbart igenkännbar och utgör själva hjärtat i bandets ljudbild. Men Jónsi är mer än bara en sångare; han är en visionär gitarrist och en huvudsaklig låtskrivare vars inflytande genomsyrar varje aspekt av bandets musik. Hans musikaliska resa började tidigt, redan som 13-åring lärde han sig sina första ackord, och hans engagemang i musiken ledde honom så småningom till att ansluta sig till Sigur Rós 1994, kort efter bandets bildande.
Det är svårt att överskatta Jónsis betydelse för Sigur Rós sound. Hans experimentella gitarrspel, framför allt användandet av en cellostråke för att skapa långa, svällande toner och texturer, är ett av bandets främsta kännetecken. Det är en teknik som bidrar till den eteriska, nästan orkestrala känslan i musiken, även i de mer avskalade arrangemangen. Tillsammans med hans förmåga att skriva melodier som är både vackra och melankoliska, skapar han musik som känns djupt personlig och samtidigt universell. Även om Sigur Rós är hans huvudsakliga fokus har Jónsi också utforskat andra musikaliska vägar, inklusive solomaterial och samarbeten, vilket även uppmärksammats inom filmvärlden. Bandet har genomgått perioder av tystnad, som under deras hiatus mellan 2010 och 2012, men deras återkomst visade att den kreativa lågan fortfarande brann starkt.
Att lyssna på Sigur Rós är sällan en passiv upplevelse. Det är snarare ett inträde i ett annat tillstånd, en ljudvärld som kan framkalla starka känslor och bilder. Deras musik har en sällsynt förmåga att kommunicera bortom språkets begränsningar. Genom att använda Vonlenska och fokusera på klang och atmosfär skapar de ett universellt känslospråk som människor över hela världen kan ta till sig och tolka utifrån sina egna erfarenheter. Det är musik som inbjuder till reflektion, som kan vara både trösterik och omvälvande.
Många har kopplat Sigur Rós musik till det isländska landskapet – de vidsträckta vidderna, vulkanernas dramatik, glaciärernas kyla och det ständigt skiftande ljuset. Det finns onekligen en känsla av plats i deras musik, en kombination av melankoli, skönhet och mystik som speglar naturens storslagenhet. Det är som om bandet lyckats fånga essensen av sin hemö och omvandla den till ljud. Samtidigt är deras influenser breda, från klassisk rock till modern klassisk musik. Kanske finns det också en koppling till äldre isländska traditioner. Jónsi har själv nämnt den uråldriga sångtraditionen Rímur, som en gång var central i isländsk kultur. Även om Rímur idag lever i musikens periferi, kan man ana en osynlig tråd mellan det gamla och det nya – en djupt rotad isländsk tradition av att skapa unika och suggestiva stämningar genom ljud och ord, vare sig de är på isländska, Vonlenska eller i tystnaden mellan tonerna.
Sigur Rós inflytande sträcker sig långt utanför post-rockens gränser. Deras musik har använts flitigt i filmer, TV-serier och reklam, vilket har introducerat deras unika estetik för en ännu bredare publik. De har visat att det går att nå kommersiell framgång utan att kompromissa med sin konstnärliga integritet, och har inspirerat otaliga andra musiker att våga utforska mer atmosfäriska och experimentella uttryck. Sigur Rós är inte bara ett band; de är förvaltare av ett ljudlandskap, skapare av ett universellt känslospråk och tveklöst Islands atmosfäriska post-rock mästare.